Saker
Trots att jag precis har packat ner mitt liv i väskor, kartonger och plastpåsar har jag just avslutat den bästa dagen detta år.
Jag har nämligen varit på hästkliniken och veterinär besiktigat Pozack.
Jag har skjutit på denna dag i 2,5 år i rädslan att min kära skulle bli dödsdömd på kuppen. Äntligen kan jag ta ett djupt andetag och andas rakt ut. Det ÄR inget fel på min vilde!
För snart 3 år sedan genomgick Pozack en operation för lösa benbitar i haserna bak. Sedan den dagen har hans försäkring inte varit helt okej då han efter operationen fick reservationer i försäkringen. Efter böjprov och röntgen idag visade Pozack sig vara frisk som en nötkärna och är nu helt försäkrad , från topp till tå! PUH!
Imorgon ringer klockan 06.10 och då ska jag banne mig inte znoosa bort tiden. Upp och bege mig till jobbet och sedan rida ett dressyrpass innan jag packar in mitt liv (det vill säga- mina väskor, kartonger och plastpåsar), i bilen och flyttar från det nyrenoverade huset hem till sherwoodskogen. Men bara för ett tag. Sedan blir det nya äventyr.
Innan äventyret tar fart tänker jag rensa bland mina tillhörigheter. Det kan bara inte vara möjligt att man ska ha så mycket onödigt tjaffs som jag har. Jag blir både chockad och förvånad över vad jag äger för strunt. Jag behöver knappt hälften. Halva min garderob betstår av nostalgi plagg. Sådana plagg som har en egen historia och egna minnen. Nostalgi-Kristina kan inte slänga. Bara spara och tänka att den "kan vara bra för framtiden". Eller inte. Kläder som jag inte använder tar plats och gör att jag inte vill slita på mina nyare plagg.
Dessutom har jag tiotusen andra plåtter-grejer som jag inte ens visste att jag hade. Till allt detta har jag således en miljard-tolv-hundra-tittio-tre-tusen ting som jag älskar och vårdar ömt och som jag definitivt inte klarar mig utan.
Det blir alltså en hel del.
I mitt fönster står en liten klen växt som växer åt fyra olika håll. Från början växte den uppåt, men med åren har den veknat något. Denna växt fick jag i namnsdagspresent sommaren 2005. Sen har den flyttat med mig överallt. Den har bott på elevhem i linköping. Den har bott i en lägenhet i Ljungsbro, i mitt flickrum hos mor, i min arbetarbostad i Skövde, i mitt rum i Stockholm och i huset i Skästra. Nu ska jag och blomman flytta hem till sherwood. Sedan tror jag att den ska pensioneras. Jag funderar på att skaffa mig en ny blomma när jag nu tar mina tillhörigheter och far ut på äventyr. Jag tänker alltså slå på stort när jag rensar.
BORT med allt som inte används, BORT med trasiga detaljer. BORT med allt jag inte behöver. Undrar om jag får nogot över? Om jag får något kvar alls?
Vad behöver man egentligen? Den frågan tål att kluras på...
Idag är dag och natt lika långa. Sedan vänder det. Nu går vi rakt in i mörkret. Förlåt! Vi går mot mörkare tider förstås. Och nostalgi-Kristina går in i ide. Godnatt!
Världens finaste och underbaraste person fyller 95 år idag. Jag säger grattis med både glädje och sorg.
Förstå vilken livserfarenhet, jag menar NITTIOFEM ÅR. Det är få förunat att få leva så länge.
Men det är också en dag närmare döden. Jag blir ledsen enbart vid tanken. Jag älskar dig och önskar att du kunde få finnas förevigt, älskade farfar! <3
/K
Jag har nämligen varit på hästkliniken och veterinär besiktigat Pozack.
Jag har skjutit på denna dag i 2,5 år i rädslan att min kära skulle bli dödsdömd på kuppen. Äntligen kan jag ta ett djupt andetag och andas rakt ut. Det ÄR inget fel på min vilde!
För snart 3 år sedan genomgick Pozack en operation för lösa benbitar i haserna bak. Sedan den dagen har hans försäkring inte varit helt okej då han efter operationen fick reservationer i försäkringen. Efter böjprov och röntgen idag visade Pozack sig vara frisk som en nötkärna och är nu helt försäkrad , från topp till tå! PUH!
Imorgon ringer klockan 06.10 och då ska jag banne mig inte znoosa bort tiden. Upp och bege mig till jobbet och sedan rida ett dressyrpass innan jag packar in mitt liv (det vill säga- mina väskor, kartonger och plastpåsar), i bilen och flyttar från det nyrenoverade huset hem till sherwoodskogen. Men bara för ett tag. Sedan blir det nya äventyr.
Innan äventyret tar fart tänker jag rensa bland mina tillhörigheter. Det kan bara inte vara möjligt att man ska ha så mycket onödigt tjaffs som jag har. Jag blir både chockad och förvånad över vad jag äger för strunt. Jag behöver knappt hälften. Halva min garderob betstår av nostalgi plagg. Sådana plagg som har en egen historia och egna minnen. Nostalgi-Kristina kan inte slänga. Bara spara och tänka att den "kan vara bra för framtiden". Eller inte. Kläder som jag inte använder tar plats och gör att jag inte vill slita på mina nyare plagg.
Dessutom har jag tiotusen andra plåtter-grejer som jag inte ens visste att jag hade. Till allt detta har jag således en miljard-tolv-hundra-tittio-tre-tusen ting som jag älskar och vårdar ömt och som jag definitivt inte klarar mig utan.
Det blir alltså en hel del.
I mitt fönster står en liten klen växt som växer åt fyra olika håll. Från början växte den uppåt, men med åren har den veknat något. Denna växt fick jag i namnsdagspresent sommaren 2005. Sen har den flyttat med mig överallt. Den har bott på elevhem i linköping. Den har bott i en lägenhet i Ljungsbro, i mitt flickrum hos mor, i min arbetarbostad i Skövde, i mitt rum i Stockholm och i huset i Skästra. Nu ska jag och blomman flytta hem till sherwood. Sedan tror jag att den ska pensioneras. Jag funderar på att skaffa mig en ny blomma när jag nu tar mina tillhörigheter och far ut på äventyr. Jag tänker alltså slå på stort när jag rensar.
BORT med allt som inte används, BORT med trasiga detaljer. BORT med allt jag inte behöver. Undrar om jag får nogot över? Om jag får något kvar alls?
Vad behöver man egentligen? Den frågan tål att kluras på...
Idag är dag och natt lika långa. Sedan vänder det. Nu går vi rakt in i mörkret. Förlåt! Vi går mot mörkare tider förstås. Och nostalgi-Kristina går in i ide. Godnatt!
Världens finaste och underbaraste person fyller 95 år idag. Jag säger grattis med både glädje och sorg.
Förstå vilken livserfarenhet, jag menar NITTIOFEM ÅR. Det är få förunat att få leva så länge.
Men det är också en dag närmare döden. Jag blir ledsen enbart vid tanken. Jag älskar dig och önskar att du kunde få finnas förevigt, älskade farfar! <3
/K
Kommentarer
Trackback
