kristinadahl

att lämna bort det som en gång var ens liv. att lämna plats för en ny. att svika ett löfte. att stampa sönder utan att kliva hårt?
faan.
det svider i hjärtat. det gör ont överallt.
hur ska man kunna fatta ett vettigt beslut när det som är vettigt är så långt bort i från ens verklighet man kan komma.

kan någon fråga vad jag vill?

att ställa en fråga, att bli missnöjd över ett svar. slutligen pressa, ge lite dåligt samvete. tack, det behövdes inte idag.
det behövs aldrig. jag behöver inte dig! jo, det är ju det jag gör. jag behöver dig, jag behöver hålla mina löften.

"jag sviker dig aldrig", men lämnar dig för gott? när blev det så? hur blev det så?

jag vet att jag klarar det, för jag har gjort det förr.. men jag vill inte. jag vill bara skrika. skrika till stämbanden går av. aldrig mer skrika. bli tyst. lägga mig ner. försvinna. nej, det vill jag inte heller..

jag vill leva varenda jävla dag i mitt liv. jag vill slippa bestäma viktiga saker. kanske vill jag helt enkelt inte vara vuxen.
måste det vara så förbannat jobbigt?

jag tänker inte fatta mitt beslut idag. inte imorgon och inte dan därpå. beslutet ska lägga sig till rätta, växa där o mogna. sen kanske jag är redo och säga; "förlåt, jag håller inte mitt löfte. jag är ledsen. adjö"

nu och föralltid, sedan 7 år tillbaka. jag önskar jag aldrig behövde fatta ett beslut. jag älskar dig, diddi popps.

myskväll med middag o daniel imorgon, jag hoppas att det ska ge mig ork. 
 
/K