P-böter o polis!
Igår vaknade jag o kände mig ovanligt utvilad, extra glad o väldigt sprakande piggelin!
Som grädden på moset fick jag ett urgulligt sms från min älskade Carro som önskade mig en bra dag o en trevlig resa hem till norr.
Jag var som på rosa moln...
Detta ändrade sig dock när jag fann en p-bot på min tjänstebil på 700 kronor!! Jag blev helt chockad o ledsen o förbannad o ursinnig , allt i en kolossal blandning...
Jag blev så arg att jag tillochmed mådde illa, brukar inte bli SÅ DÄR arg speciellt ofta. Det snurrade i skallen på mig o röken sprutade ur både öron o näsborrar. Jag svär, ingen skulle ha viljat träffa mig då. Just då, när jag upptäckt min jävla parkeringsbot!!!!
En knapp timme efter att jag upptäckt bötern blir jag stoppad av polisen..
En manlig , snygg polis ber mig blåsa och studerar mitt körkort. Så ber han mig slå på tenningen, för att kolla så att bilen är juste.
"jaa, det blir ju böter på det här..."
Alla våra tjänstebilar är trasiga på ett eller annat sätt. Om problemet inte är att ljusen inte fungerar, då är de totalkrockade eller så saknas ett hjul eller två. typ.
Jag tittar oförstående på polisen och sen säger jag, "men visst, skriv en böter du så blir chefen glad!"
Lugnt o stilla förklarar polisen att bötern hamnar på personen som kör bilen..
Så rasar världen för Kristina Dahl, hon börjar hysteriskt att tjuta som ett barn o får mellan hulkningarna fram att hon precis fått en parkeringsböter på 700 spänn.
Polisen tittar på mig ungefär så där som man tittar på en liten, ledsen hunvalp.. Så knölar han ner bötern i fickan och säger, "hörru, vi glömmer det här"
Jag ler som en sol o tackar o lovar att inte köra en meter till med bilen efter att ha dumpat den på jobbet.
Han vinkar iväg mig o gör en sådan där fin adjö-hälsning med gest o hela fadderullan!
Bötern kvarstod dock...
Efter ett ingående samtal med chefen fick jag lite luckor under eftermiddagen så att jag kunde besöka polisstationen för att höra med dem hur jag skulle gå till väga för att överklaga bötern..
När jag skrivit ett långt klagobrev inser jag att jag behöver en fullmakt från företagsägaren... Som har sitt huvudkontor i Täby. Vem fan orkar åka till Täby?
Pratar lite allmänt och mindre allmänt med poliserna som tycker synd om mig, men förklarar att jag tyvärr måste betala boten, annars kommer ärendet att hamna hos kronofogdemyndigheterna, o DET vill man ju inte.
Jag förklarar för poliserna i uniform att jag minsann inte tänker betala ett enda öre.
Dom fnissar åt mig o säger att jag inte ska vara så kaxig.
"Dom gööör inga undantag, jag håller själv på att driva igenom ett liknande ärende.. o jag lovar dig, det är hopplöst"
Min enda tanke är "UNDERSKATTA MIG INTE".
Så beslutar jag mig för att ringa till kommunen för att försöka få tag i någon ansvarig för parkeringsanmärkningar..
Jag ringer till kommunhuset där jag blir runt kopplad till 4 olika kvinnor. Den Fjärde och sista är en extra insatt vikarie, med bra koll, som troligen ska kunna besvara min fråga..
Hon svarar på bred norrländska!
och jag utbriser; "ååh, det känns redan mycket bättre när du pratar norrländska"
Kvinnan skrattar och förklarar att hon gärna hjälper mig..
Jag förklarar mitt fall, att jag var tvungen att ställa mig där jag parkerade för att jag inte kunde ta mig in till uppfarten till min kund eftersom vägen var oplogad och för att infarten var täckt av en is och snövall på 3 decimeter.
Så säger kvinnan till mig att det var hon som utfärdat bötern och talar om varför hon gjort det.
Jag frågade då om hon själv försökt att ta sig in på uppfarten till min kund? (och ja, jag är inte särskilt trevlig)
Lapp-lisan svarar att hon inte provat, och återigen snäser jag att det allafall var omöjligt.
Så frågar kvinnan varifrån jag kommer.
Jag berättar att jag är i från Hälsingland.
"Jaa, men det är ju jag också. Vet du vad? Jag tar o skriver av den här bötern..."
Jag svävar återigen på rosa moln. Mitt leende går inte att ta misste på, jag gråter glädjetårar och det känns helt plötsligt som att jag vunnit 700 kronor på lotto!!
Jag tackar, jag önskar henne ett gott liv, en underbar helg och en fortsatt trevlig dag.
Från och med nu har jag ingenting emot lapplisor, för dom kan ju komma från Hälsingland, dom åxå!
Jag älskar poliser, bara för att dom är så humana. Jag tycker också om min envishet, för med den kan man komma långt! Ibland måste man plocka fram alla goda sidor hos en själv. Bli lite förbannad, stampa med hela foten och inte ta all skit. För se, det kan ju gå vägen ibland!
Jag är glad att jag är jag, allafall iband.
Stå på er!
/K
Som grädden på moset fick jag ett urgulligt sms från min älskade Carro som önskade mig en bra dag o en trevlig resa hem till norr.
Jag var som på rosa moln...
Detta ändrade sig dock när jag fann en p-bot på min tjänstebil på 700 kronor!! Jag blev helt chockad o ledsen o förbannad o ursinnig , allt i en kolossal blandning...
Jag blev så arg att jag tillochmed mådde illa, brukar inte bli SÅ DÄR arg speciellt ofta. Det snurrade i skallen på mig o röken sprutade ur både öron o näsborrar. Jag svär, ingen skulle ha viljat träffa mig då. Just då, när jag upptäckt min jävla parkeringsbot!!!!
En knapp timme efter att jag upptäckt bötern blir jag stoppad av polisen..
En manlig , snygg polis ber mig blåsa och studerar mitt körkort. Så ber han mig slå på tenningen, för att kolla så att bilen är juste.
"jaa, det blir ju böter på det här..."
Alla våra tjänstebilar är trasiga på ett eller annat sätt. Om problemet inte är att ljusen inte fungerar, då är de totalkrockade eller så saknas ett hjul eller två. typ.
Jag tittar oförstående på polisen och sen säger jag, "men visst, skriv en böter du så blir chefen glad!"
Lugnt o stilla förklarar polisen att bötern hamnar på personen som kör bilen..
Så rasar världen för Kristina Dahl, hon börjar hysteriskt att tjuta som ett barn o får mellan hulkningarna fram att hon precis fått en parkeringsböter på 700 spänn.
Polisen tittar på mig ungefär så där som man tittar på en liten, ledsen hunvalp.. Så knölar han ner bötern i fickan och säger, "hörru, vi glömmer det här"
Jag ler som en sol o tackar o lovar att inte köra en meter till med bilen efter att ha dumpat den på jobbet.
Han vinkar iväg mig o gör en sådan där fin adjö-hälsning med gest o hela fadderullan!
Bötern kvarstod dock...
Efter ett ingående samtal med chefen fick jag lite luckor under eftermiddagen så att jag kunde besöka polisstationen för att höra med dem hur jag skulle gå till väga för att överklaga bötern..
När jag skrivit ett långt klagobrev inser jag att jag behöver en fullmakt från företagsägaren... Som har sitt huvudkontor i Täby. Vem fan orkar åka till Täby?
Pratar lite allmänt och mindre allmänt med poliserna som tycker synd om mig, men förklarar att jag tyvärr måste betala boten, annars kommer ärendet att hamna hos kronofogdemyndigheterna, o DET vill man ju inte.
Jag förklarar för poliserna i uniform att jag minsann inte tänker betala ett enda öre.
Dom fnissar åt mig o säger att jag inte ska vara så kaxig.
"Dom gööör inga undantag, jag håller själv på att driva igenom ett liknande ärende.. o jag lovar dig, det är hopplöst"
Min enda tanke är "UNDERSKATTA MIG INTE".
Så beslutar jag mig för att ringa till kommunen för att försöka få tag i någon ansvarig för parkeringsanmärkningar..
Jag ringer till kommunhuset där jag blir runt kopplad till 4 olika kvinnor. Den Fjärde och sista är en extra insatt vikarie, med bra koll, som troligen ska kunna besvara min fråga..
Hon svarar på bred norrländska!
och jag utbriser; "ååh, det känns redan mycket bättre när du pratar norrländska"
Kvinnan skrattar och förklarar att hon gärna hjälper mig..
Jag förklarar mitt fall, att jag var tvungen att ställa mig där jag parkerade för att jag inte kunde ta mig in till uppfarten till min kund eftersom vägen var oplogad och för att infarten var täckt av en is och snövall på 3 decimeter.
Så säger kvinnan till mig att det var hon som utfärdat bötern och talar om varför hon gjort det.
Jag frågade då om hon själv försökt att ta sig in på uppfarten till min kund? (och ja, jag är inte särskilt trevlig)
Lapp-lisan svarar att hon inte provat, och återigen snäser jag att det allafall var omöjligt.
Så frågar kvinnan varifrån jag kommer.
Jag berättar att jag är i från Hälsingland.
"Jaa, men det är ju jag också. Vet du vad? Jag tar o skriver av den här bötern..."
Jag svävar återigen på rosa moln. Mitt leende går inte att ta misste på, jag gråter glädjetårar och det känns helt plötsligt som att jag vunnit 700 kronor på lotto!!
Jag tackar, jag önskar henne ett gott liv, en underbar helg och en fortsatt trevlig dag.
Från och med nu har jag ingenting emot lapplisor, för dom kan ju komma från Hälsingland, dom åxå!
Jag älskar poliser, bara för att dom är så humana. Jag tycker också om min envishet, för med den kan man komma långt! Ibland måste man plocka fram alla goda sidor hos en själv. Bli lite förbannad, stampa med hela foten och inte ta all skit. För se, det kan ju gå vägen ibland!
Jag är glad att jag är jag, allafall iband.
Stå på er!
/K
Kommentarer
Trackback
