kristinadahl

Min farfar är bland det finste jag har. Han är så himla go, genom snäll och stark. En riktig kämpare! I höst fyller han 95 år. Det är få förunnat, och jag är så glad för att jag har så fin kontakt med honom, så många fina minnen och för att han är det han är bäst på; ATT VARA MIN FARFAR.
Det spelar ingen roll att han är 95 år, man är aldrig förberedd ändå. Jag är glad för varje dag. Men trots det är jag inte förberedd.
I torsdags ringde pappa och berättade att han var på väg till sjukhuset med farfar.
Känslan av att världen försvann för en stund var totalt.
I hela mitt liv har han funnits där och varit min farfar. Min fina, snälla, rara farfar. Jag vill att han alltid ska finnas där, för jag vet inte hur man lever ett liv utan farfar.
I torsdags stannade världen för en stund, farfar hade fått en stroke...
En liten bara, inget farligt.
Sen när blev en stroke ofarlig?
Jag fick panik och kunde inte koncentrera mig på jobbet för fem öre. Jag körde 20 kilomter i timmen för fort, med polisen bakom mig. Tur som tokig att man kör hemtjänstbil, ibland!
När tanterna jublade för att jag, (just jaaaag), steg innan för dörren började jag att gråta.
Vid 23-tiden fick jag bekräftat att allting var okej och att farfar skulle övernatta för observation.
PUH!
Han ska fortsätta vara min farfar ett tag till.

<3

Jag älskar dig farfar, du är bland det bästa jag har. "Vi ska alltid vara vänner förevigt"