kristinadahl

Nu sitter jag  här i väntans tider. Snart lastas Pozack på transporten , för att sedan åka ungefär 5 timmar o därefter kliva av här på Örjansgården. Och då är vi tillsammans igen! Happy ending, lixom!

Idag har jag pallat lite äpplen , lånat en potatisskalare också har jag gjort lite äppelpaj. Fast jag har inte smakat den ännu. Jag vill nog inte ens ha den längre , för jag har inget att äta till. Ingen glass, ingen vaniljsås. INGENTING. Vad fan tänkte jag med?

Livet på gården flyter på. Jag känner mig ensam. Och det är jobbigt. Ensamheten i sig kan jag stå ut med , den är inget jag lider av . Nej , det är det som finns inuti ensamheten som skrämmer mig. Känslan av att veta att man egentligen inte är helt ensam, fast man är helt själv. Jag är inte rädd för ensamhet o mörker, jag är rädd för det som gömmer sig i ensamheten , och för det som gömmer sig i mörkret.

Stegen i trappan , smällarna i dörrarna. Dom ljud som jag inte åstadkommer, men som låter.. fast jag är själv. Den är den ensamheten jag är rädd för.

Dagen till ära ska jag följa traditionen att äta pannkakor på torsdagar. Jag ska nämligen äta upp de resterade pannkakorna från i tisdags. De där som är gjorda på fööör gammal mjölk , men som gick att äta. De kanske fortfarande går att äta?

vi saknade dig på studenten. Du skulle stått vid vår sida, sprallig och glad i en vit klänning!

-Om jag fick leva om  mitt liv igen , då skulle jag inte ta samma tåg!

Tänk om jag ångrar mig och sedan ångrar mig igen?

Jossi , min ängel. Jag saknade dig på studenten. Jag skulle ha stått vid er sida, sprallig och glad i en vit klänning. Men nu är det för sent. Förlåt.
Som en syster, så där nära som en bästa vän. Så mycket saknar jag dig <3