kristinadahl

"Man ska ta vara på tiden innan det är försent", stora ord som blir tomma ord i längden. Ingen tar dem på allvar. Inte heller jag.
Jag är så otroligt tacksam för året som gått. Inte för att det är helt slut, utan bara för att jag nu insett att jag har haft det fruktansvärt bra! Jag har haft bara bra folk omrking mig , och jag har bara gjort roliga saker. Livet var verkligen en fest , på riktigt. Varje helg bestod av ett krogbesök eller en tripp till Hudiksvall för att slå klackarna i taket. Hujedamig vilket år jag haft. Sista året på gymnasiet kommer jag aldrig att glömma. Då menar jag inte med tanke så skolgången, för den var nästan meningslös. Jag menar allt runt omkring.
Åren på vreta kommer jag aldrig att glömma. Gymnasietiden var verkligen en resa för livet. O jag saknar den resan, trots att jag varje dag ville att den skulle ta slut. Nu när det är över alltsammans, nu när man är ute i den kyliga verkligheten- då vill jag tillbaka!
Jag vill tillbaka till den tid då man inte behövde kämpa för någon annan än sig själv. Jag vill tillbaka till den tid då man var omringad likt en mur av vänner. Jag vill tillbaka till tiden av fest o skratt. Jag vill tillbaka, uppleva allt igen och uppskatta det med större möda!

Jag vill ta vara på den tid jag har, men det känns inte som att jag riktigt vet vad det är jag ska ta vara på. Jag vet att jag måste ta vara på mina vänner, dom som betyder mer än allt annat i världen.. dom som jag är så himla dålig på att hålla kontakten med. Tack för att du finns och hjälper mig, facebook!
men sen då...?
Det känns som att jag står o trampar på samma ställe.

Jag vill inte att tiden ska rinna iväg , jag vill vända på timglaset. Jag vill stanna tiden o leva nu!
Även om det aldrig kommer att kunna bli som det var då vill jag leva ett händelserikt liv omgiven av dem som jag älskar. Det är jag förvisso. Men jag saknar så mycket.

När man är ensam hinner man träffa så många tankar som man aldrig hinner med att träffa annars. Man funderar o diskuterar med sig själv , man skapar problem o löser andra.
Nu vet jag vad jag vill. Jag har samma vision nu som då, men nu vet jag att jag ska se till att det blir verklighet av drömmen. För första gången på länge vet jag precis vad jag ska göra, men inte nu. Det är för tidigt nu.
Men så snart jag känner att tiden är inne ska jag tillbaka till skolbänken igen. Sen ska jag ut i världen.

Jag trivs med det jag gör. Jag trivs här. Men jag trivs inte att sakna mina vänner. Det är svårt att skapa kontaktnät när de enda levande varelserna jag träffar är hästarna. Idag har jag inte ens sett en människa. Eller jo, förresten. Jag såg en reflexklädd man som gick förbi nere på vägen under eftermiddagen. Jag har sett några bilar passera. men annars har det varit rätt lugnt. Och det är det som är problemet. Det är för lugnt.
Imorgon är det måndag , vilket betyder att Anna har träningar. Skönt. Då kommer det folk hit.
Jag har en date på G. Så snart Klara har gjort sin tenta ska vi ut på krogen. Det känns lovande. Även om Twiggy o Ensamheten är trevligt umgänge så är de inga jag känner att jag kan ta med mig på krogen.

Nej huua, hörrni. Vad deprimerande det låter. Nu ska jag försöka hämta lite inspiration o gå ut o rida dressyr på Pozack. Sen ska jag ta in hästarna och göra kväller. Tänkte klä ut mig till "ReflexBert" ikväll och ta en längre promenad med Twiggy.

Tack för alla fina minnen från 2009! I will never forget.

/K