kristinadahl

Till att börja med ska jag varna känsliga läsare. Om ni tycker att det känns oviktigt att läsa min blogg, så gör det inte idag. Jag varnar er av två anledningar. För det första kommer det att bli ett VÄLDIGT långt inlägg idag, och för det andra kommer texten att innehålla nästan bara tråkigheter.

I söndags morse tog jag tåget från skövde till mora , en underbar resa! Det är helt sant, för det var så skönt att bara sjunka ner i sätet och slappna av, omgiven av människor. Från Mora tog jag och Twiggy länsbussen som skulle ta oss till Sveg. Vi var framme någon gång efter 18.

Måndagen ägnades till körlektioner och teoriplugg. O dessutom umgicks jag med Emma. Kunde knappast bli bättre :)
På tisdagen klev jag upp i ottan för att hinna med att plugga teori in i det längsta. Klockan 9 gjorde jag teoriprovet och blev godkänd! 
Jag kände mig helt upprymd och lycklig. Och faktikst så var jag aningen stolt över mig själv :)

Körningen, å andra sidan , gick inte alls bra. Det kan ju bara gå på två sätt och för mig så blev det tyvärr inget körkort. Med mitt flyt kunde jag väl inte förvänta mig att det skulle gå bra heller.
Att inte klara körkortet är för många säkert det värsta man kan göra, ungefär. För mig är det värre än så.. Jag såg hela min framtid glida nerför en avgrund. . .

Om det inte har framgått så kan jag tala om att jag inte alls trivs här på gården i Skövde. Hästarna är fina och familjen är trevlig. Men vad tjänar det till när jag sitter här, dag ut o dag in, utan att kunna ta mig någonstans?
Jag känner ingen här , o det visste jag ju redan när jag flyttade ner. Men jag trodde inte att jag skulle blir SÅ HÄR ensam. Jag var naiv och tänkte "jag som är så framåt av mig o har så lätt att träffa nya människor, jag kommer inte ha några som helst problem , jag kommer få nya vänner......." Eller hur? O var ska jag hitta dom då? I sadelkammaren? I fodervagnen? Varför inte i ridhuset?!
Jag hade lagt alla bekymmer på körkortet, för jag tänkte att när jag väl har körkort är det ju ingen match! Då kan jag ju åka iväg för att träffa kompisar. Jag kan börja plugga på högskolan, gå på valpkurs och åka o dansa. För någon stackars människa ska jag väl träffa?
Men vad hände? Jo, allt seglade iväg o kvar blev jag. Vilse i mina egna tankar.

Tanken att jag skulle ta tåget tillbaka fick mig att önska att jag inte fanns. Åh nej, inte en gång till. Jag gör det bara inte!!

Jag kom hem till Simeå sent på tisdags kvällen. Så där sent så jag bara hann säga ; "hej o god natt" o klappa på vovven lite grann!
På onsdagen åkte jag ner till stan o träffade Frida. Det var verkligen behövligt, hon gav mig lite energi och kärlek som jag varmt tog emot. Jag impulshandlade lite grann. Ni behöver inte tro mig, men jag köpte faktikst en tunika utan att kolla på prislappen.. Jag fick lite panik när jag kom till kassan o insåg att den inte var så billig. Kände att jag verkligen var värd den allafall, så jag log o betaldade.
Sent på eftermiddagen kom min faster o hälsade på som hastigast. Vi hade ett allvarligt samtal om mig o mitt liv o jag insåg att jag inte kan ha det så här... Jag grät några timmar o sen sminkade jag upp mig och åkte på tranan för att äta med Sandra, Viola, Johan, Krister o Steffi med pokjvän. Efter 2 öl o masa god mat kändes livet lite lättare.
Det blev en tidig kväll för oss alla. Men fyy vad kul vi hade! Det var så skönt att få skratta o umgås o bara hadet bra! Jag fick nästan träningsverk i magen.

På torsdagen åkte jag med faster-Berit till hudik för att uträtta lite ärenden. Vi hälsade på min mormor åxå. Hon kände igen mig, men visste som vanligt inte vad jag hette. Stackars mormor.
På vägen hem bjöd Berit på middag o sedan åkte vi vidare till Arbrå för att hälsa på farfar . Först sprang jag in o hälsade på Britta som precis fyllt 93.
Hann precis kramas lite med farfar när min arbetsgivare ringde och ville att jag skulle börja jobba klockan 6 nästa dag.
Jag tittade på klockan och sen bröt jag ihop.
Halv sju. Jag hade alltså mindre än 12 timmar på att ta mig ner till Skövde. Suck.

Tre timmar senare satt jag på tåget, på väg ut ur hälsingland. Bort från den värme jag är i akut behov av.
Väl framme i Gävle hade jag ytterligare tre timmar väntan att se framemot. Det var de tre längsta timmarna i hela mitt liv. O de absolut tråkigaste.
Jag blev dessutom utslängd från väntsalen av en securitas vakt vid tolvtiden. Då stängde tydligen väntsalen. Jag tittade oförstående på henne o frågade var jag skulle vänta fram till avgång klockan 02?!
Hon sa att jag kunde titta om någon resturang var öppen. Men jag hade ju Twiggy med mig, så vi tvingades vänta utomhus. Jag hade 3 procent batteri o det regnade. Minuterna gick sakta.. VÄLDIGT sakta.
Klockan 4 var tåget framme i stockholm och jag hade nästan tinat upp. Jag var fortfarande ganska kall om fötterna.
Mellan 5 och 7 sov jag lite , o sedan började jag jobba.
Det var nog den längsta dagen på hela året. Jag gick runt med mungiporna nedanför hakan o passade på att gråta flera gånger när ingen såg på.
Dessutom var det Lussan träningar hela dagen. Så det var svårt att få tillfälle att gråta. o ännu svårare att le.

Idag är det en ny dag. O jag mår så mycket bättre! Jag hr nya planer för livet o även om de inte kan tas i bruk på en gång känns det som att det är ljusare i mitt liv nu!
Jag har skrittat alla tävlingshästarna idag. Nu ska jag gå ut o ta in hästarna o så ska jag rida Pozack o longera Laritza. Sen ska jag fira mitt nya liv med tacos o dansbandskampen.

MOT SHERWOODSKOGEN!!!

(Jag sa ju åt er att inte läsa)

Pusss!