kristinadahl

Hur mycket jag än kommer att klaga på allting i min omgivning, så finns det en kategori som jag alltid kommer att beundra. Den kategorin heter, "Älskade vänner". Jag beundrar er för att ni är så otroligt fina. För att ni alltid finns till för mig när jag behöver er. För att ni gör mig glad och låter mig gråta när jag behöver det. För att ni ställer upp på mig och för att ni överhuvudtaget står ut med mig.
Jag kommer aldrig att förtjäna er. Men jag kommer alltid att älska er!

Idag har jag och pappa kört bil och tränat stadskörning och parkering. Som alltid, nu mer, glider vi in i djupa samtal och äntligen, ÄNTLIGEN försöker vi hitta tillbaka till varandra och försöka reda ut vad som gick så snett för 15 år sedan. Jag var så liten då.. Bara ett litet barn. 4 år var jag när mina föräldrar skildes.
Under ytan har jag funnit en osäker man, men han är bra egentligen. Han är faktiskt bra, min pappa. Det här är den finaste julklapp jag har fått någon gång.
Han sa att han tyckte att jag var bra idag också. Jag har aldrig hört det förrut, men han tyckte att jag var bra. Han sa det självmant, och jag ljuger om jag säger att jag blev glad. Jag blev helt överlycklig. Tänk att min pappa sa att jag var bra!!!
Han tyckte att jag hade gjort det så bra som kämpat genom mitt liv och blivit så bra. Tårögd svarade jag att det var tackvare mina fina vänner och mina älskade djur. För utan dom vore jag ingenting.
lite egotrippat sa han att han aldrig har mått så dåligt någon gång som under skilsmässan och tiden efter det. Han sa att han mått så dåligt så han varit tvungen att stänga av oss.
Men hallå? Vi då?
Om han påstod att han mådde dåligt, vad gjorde inte vi då? Vi som bollades runt mellan två bittra människor...
Jag har haft en trasslig bakgrund som jag inte vill att någon ska behöva uppleva. Jag klarade det, jag blommade upp ur asfalten, och jag är faktiskt så jävla stolt över mig själv.
Att jag är den idag och att jag har så förbannat fina vänner.

Tack för att ni finns , jag älskar er så <3